Jag trodde aldrig jag skulle klara det på riktigt. Men sehär, nu är jag färdig. Klockan är 04.00, det är ljust ute, fåglarna sjunger och satans-helvetes-läsloggarna är inskickade. Det hela kostade: En vidrigt smakande burk med TEHO, en halv påse med pistagenötter, två bad, tre minuter av stress-tårar och ett pepp-telefon-samtal med Sanna.
Jag och Lauri bakade en tårta till mamma och den blev intressant. Med grön-vispad-grädde och banan. Och jordgubbar samt blåa bär som jag inte tycker om och tänker inte nämna namnet på.
Vissa dagar känns bara så fake. Jag känner mig fake. Som att mitt leende är fake; jag skrattar fast det inte ens var roligt, om någon sårar mig säger jag 'det är okej' fast det inte var det. Man ska ju inte ställa till med en scen eller verka för känslig. Fegisbeteende. Fake, fake fake. För att jag inte vill såra eller förolämpa någon. Det är ju helt sjukt. Jag måste sluta med dessa galenskaper. Fast kanske inte med leendet, det är en del av min peronlighet som jag tycker om. Jag brukar le för mig själv bara för det.
Alla som känner mig väl, VET att jag älskar att äta och allt som har med mat att göra. Jag har alltid haft vänner som delat det intresset med mig. Nu har jag dock hamnat i en krets som totalt (enligt mig) underskattar mat och dess 'beauty'. Det är ju inget fel på de här människorna men det gör att jag saknar er andra ännu mer nu. Särskilt Suza som alltid ställer upp när jag är hungrig. Rosa också fast du brukar inte äta lika mycket. Då när vi inte kommer på nåt att göra: äta! När man ska träffa vänner på stan men inte har tillräckligt pengar till att shoppa: äta! Ja, mat betyder så mycket mer till mig än bara näring. Vi får gå ut och äta snart.
Det är nog allt tillsammans som påverkar. Som Rosa så bra påpekade med sina undersökningar. Orka med att tjejer inte skulle klara sig själva, som att de alltid skulle behöva andra som stöd, pga uppväxten. Det är cruel. Man ska ju behandla småbarn som individer och inte som flickor eller pojkar.
Egentligen borde jag göra en riktig undersökning om det här. Jag utgick ju i första början från mina egna tankar och kunskaper.
I det förra inlägget försökte jag lite med psykologi. Helt on my own såklart. Bara för jag hade en massa funderingar. Som ni ser i förra inlägget: jag skrev att folk verkar ha för sig att killar är rädda för att binda sig i ett förhållandet, eller att tjejer har större behov av det. Skrev ett långt inlägg om det och skit. I detta inlägg skrev jag då mina egna spekulationer om frågan och tyckte inte få något ordentligt svar på det. Jag funderade på allt från fördomar skapade av median, till könsneutralt uppfostrade barn. Sen snackade jag med Suza. Hon hade såklart en helt naturlig förklaring till detta, natur-are som hon är. Mäns uppgift är att sprida sin säd. De måste föra vidare sina gener. Kvinnor väntar på sin man. Sedan uppvaktar de dem. Och de testar gärna sin man innan de väljer. Enligt min vän, så om man går ut så märker man oftast att det är kvinnan som sitter och håller på med mannen. Det håller jag dock inte helt med om. Men ja, mannen har alltså ett naturligt behov av att ligga med fler och inte bara hålla sig till en. Undermedvetet förstås. Bastards. Nu är jag dock väldigt trött på ämnet.
Kände mig nästan tvungen att skriva detta. SÅ, nu har jag blivit av med MITT behov.
Är det verkligen så att killar är mer rädda för att binda sig? I såfall, vad kan det bero på? Har det någonting att göra med att killar och tjejer i allmänhet blir behandlade på ett visst sätt under sin uppväxt och annars också. Det finns ju ett fåtal exempel om barn som blivit uppfostrade på ett könsneutralt sätt. Föräldrarna har behandlat dem könsneutralt; köpt neutrala leksaker, klätt dem i neutrala färger som gult till exempel. Sedan när folk frågar om det är en pojke eller en flicka så svarar de inte på frågan. Man har då märkt en skillnad på hur de 'könsneutrala' pojkarna/flickorna blir behandlade och hur de beter sig, jämfört med de 'vanliga' barnen.
Jag vet då inte om det är sant om fler män är rädda för 'commitment' eller om det bara är en fördom. Att de liksom vill vara, som man säger, en 'ungkarl' liksom woho. Men det hör man ju typ hela tiden och jag tror inte att jag känner nån tjej som skulle vara rädd för att binda sig. Fast det kan jag ju inte bevisa eller veta hundra-procentligt. Det kanske inte alls är att killar skulle vara mer rädda för det, utan att tjejer skulle ha större behov av att 'binda sig' av någon anledning. Kanske är de rädda för att vara ensamma? Eller kanske är det här hela, mina spekulationer, en fördom skapad av media? Detta kanske inte alls har något att göra med uppväxten utan beror helt på att män och kvinnor (let's face it) är annorlunda. Då påstår jag inte att killar är just på ett visst sätt och tjejer på ett annat. Men att de tänker olika. Det är till exempel bevisat att kvinnor är bättre logiska tänkare än killar och att killar är bättre tekniska tänkare. Alltså kanske är det bara ens gener, som vanligt.
God no, nej jag försöker inte på nåt sätt hacka ner på killar eller något sådant. Jag tyckte bara att det här var intressant. Psykologi. Kom bara att tänka på det här jättemycket på bussen och tyckte att det var jätteintressant. Det kommer ingen annan att tycka, utan alla kommer tro att jag är någon slags feminist-lesbian-som-hatar-killar-människa. Det är jag verkligen inte.
Gaah. En sak som irriterar mig som fan, är folk som skryter om att de dricker. Ja, men typ skriver saker som "ojoj, drack lite för mycket igår.. " eller "usch vilken baksmälla.."(obs, jag menar folk som skriver det där ALLA kan se det, typ msn namn eller facebook hum) Wow du är så cool för du förgiftar sig själv och gör dumma saker och 'har kul'. Get over it. Jävla alkoholister. Och nej, jag säger inte att jag hatar folk som dricker, tycker bara att det är så onödigt att skryta om det.
Varning: att jag har en dålig dag idag och är arg.
Idag efter skolan när jag var på väg till tunnelbanan, gick jag förbi två latinos som satt på en bänk. När jag passerade dem började de skrika "Laura! Laura!" och jag blev vettskrämd, innan jag insåg att de inte alls ropade på mig. Det fick mig bara att se dum ut för jag tappade mina pistagenötter på marken. Sen gick jag bara fort därifrån. Det var ungefär dagens höjdpunkt. Om man inte räknar med att jag failade på spanskaprovet efter att jag ljugit min lärare rakt in i ansiktet, genom att säga "pero si, yo estudiar." och le med ett leende som säger Det är lugnt, du kan lita på mig. Bara en blinkning saknades ur den klichén. För när jag fick pappret framför mig insåg jag att jag inte alls hade pluggat som jag just sagt; timmarna som skulle ha ägnats åt det hade min hjärna helt glömt bort. Så morgondagen blir alltså en till "nästa omprovstid är-"-dag. Wie.
Idag vidgade jag mina vyer genom att åka till Fittja. Det var inte alls som jag trodde. Det fanns en sjö där och vid den fanns det bänkar och en massa fåglar. Där fanns även många som grillade, typ familjer för det mesta. Jag fick också reda på var Vårberg egentligen ligger. Jag såg ett träd som hade blommat fint. Sen åkte jag hem för att jag var trött.
The Horrors gör comeback med denna halvt electro-ish låt. Annorlunda sound har det utan tvekan, från deras tidigare. Och jag gillar det. The Horrors brukar faktiskt vara ett av få band som lyckas ha godkända-enligt-mig videos, och det här är inget undantag. Det kanske inte är något att sitta och stirra på i åtta minuter, men ett bra mycket bättre iaf är det än filmatiseringen till starlight. Shame on whoever regisserade den.
Större delen av dagen gick åt att baka cupcakes hemma hos Stina. Vilket vi gjorde i Astrids ära, även om det orsakade att vi kom 1,5 timme försent till grillningen. Grillen hade redan halvslocknat. Resultatet av cupcakes-projektet var super, jag vill också ha en sådan fin födelsedagspresent. Även om jag inte tycker om varken muffins eller cupcakes så skulle jag gärna bara se på dem. Det kändes som att överge sina babies när jag gav bort korgen med bakverken. Så lång tid hade spenderats åt dem. Hursomhelst mår jag illa nu och har bestämt mig för att ta det lugnt resten av helgen. Imorgon ska jag köpa nudlar, kura ihop mig i sängen, läsa aprillhäxan och försöka få till det så mysigt som möjligt. Jag hoppas även att det regnar så att jag med gott samvete kan stanna inomhus med en varm kopp nudlar i famnen och höra på regndroppar mot glasfönstret.
Jag vill till Scotland. De har vackra landskap, vackert språk, Franz Ferdinand, Glasgow och Hogwarts. Celtisk musik. Har funderat på att ta ett sabbatsår efter gymnasiet och jobba ett halvår och sedan resa ett halvår. Då skulle jag definitivt resa till Scotland och Asien och södra Europa.
Grattis till Astrid som firar födelsedag idag, även om hon redan fyllde år förra veckan. Woho ännu en vän som är 17 år innan mig!
Igår kom jag hem från England. Nu är veckan över. Dagarna som varit mina lyckligaste på hela året, är slut. Jag kommer att sakna dem så mycket. Så många saker som jag påminns om när jag tänker på resan: Piren, stranden och vinden. De sena flummkvällarna i Portslade med underbara människor. Karnevalen. Charmörerna Tom & Thomas och deras underbara brittiska ironi. Brightons gator. Primark, Marks & Spencer och Starbucks. Små chipsåpsar till matsäck. Twix. Eggbert. Heltäckningsmattor. Onyttig mat. Allsång i bussen. Gröna kullar. Random blottare. Lemon tree. Double-deckers. Hissmusiken. Gemenskap.
Fan. Där var jag verkligen lycklig. Någon dag ska jag återvända dit. Orka med fula och tråkiga Sverige.
Veckans citat: "Orka kolla på en mans kropp som man inte vill ha!" Astrid Lorichs, 17 år.
