Allt som hänt.
Ja, nu är det sommarlov. Äntligen. Efter två långa terminer av upp- och nedgångar. Jag kommer aldrig glömma hur nervös jag var inför gymnasiet: tänk om jag inte får några vänner? tänk om jag failar skolan? tänk om ingenting händer? Jag hade fullt upp med de där tankarna.
Inte visste jag att jag under mitt första år som gymnasieelev skulle få uppleva lycka som aldrig förr, men samtidigt gå igenom en av de djupaste down-perioder av mitt liv. Än så länge.
Tiden innan gymnasiet känns nu som en förlägsen tid som jag nästan förträngt. Även om det inte ens har gått ett år från det än. Det känns även som om jag själv har förändrats, utvecklats och vuxit. Jag tror även att det är för det bästa, visst kan jag ibland minnas tillbaka till den tiden men jag skulle inte vilja ha det som förr.
Augusti-September var nog de stressigaste månaderna, allting var nytt, jag visste inte riktigt vad jag tyckte om skolan. Jag var nervös hela tiden, osäker på mig själv och bara helt lost.
Oktober-November var bättre. Jag gick på chokladfestivalen och The last shadow puppets. Då började jag hitta mig själv, mådde riktigt bra faktiskt. Allt nytt kändes som möjligheter till en annan värld, jag gjorde saker jag aldrig tidigare skulle ha vågat. Det var nog då jag vågade på riktigt hoppa, trots att jag fruktade. De var nog under de här två månaderna jag var som allra lyckligast. Jag blev kär och då kändes allt annat oviktigt. Under de här månaderna gav jag allt jag kunde för att förändra mitt liv. Jag lyckades.
December-Januari var... ja, vad var det egentligen? Jag tror att det började som de två senaste månaderna hade varit. Men sen började det nog falla lite. Jag vet inte om jag var glad eller ledsen egentligen. Kanske både och. Under julen var jag nog ledsnare än de andra jularna. Det var nog saknaden. Men ändå lycklig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, hur jag skulle känna mig. Jag tror att det var här jag egentligen föll hårt. Mer än jag från början hade tänkt. Jag var glad och ovetande när jag föll.
Att jag föll, insåg jag dock inte förräns senare.
Februari-Mars-April. Punkt, punkt, punkt. Bloc Party och Franz Ferdinand hände här. Det hände en hel del andra saker också. Jag fann nya intressen. Började uppskatta saker mer än tidigare. Det var ganska galet egentligen. I början var jag nog lycklig. För det mesta. Sen blev det som det blev. Jag tappade mig själv för en stund. Jag visste inte längre vad som var rätt och fel. Jag visste inte vad jag skulle känna, vad fan var det meningen att jag skulle göra. Ibland kändes det som om jag inte kunde andas, jag ville bara lägga mig i sängen och gråta. Allting kändes så förstört. Jag har nog aldrig gråtit lika mycket som under de här månaderna. Det var egentligen bara det som hjälpte. Jag har faktiskt lärt mig att uppskatta tårar. Det är en skön känsla att bara släppa ut det som man länge hållit inom sig. Och sedan somna.
Maj-Juni, I början var jag fortfarande ganska fucked up. Sen tog jag lite hårdare tag om mig själv, innan vi åkte till Brighton. Det var en räddning. Jag har lärt att låta mig själv ta den tid jag behöver. Jag har insett att vara ledsen är något som man kan leva med. Att det hela tiden bara kan bli bättre, man har ingenting att förlora. Det är det värsta med att vara lycklig, att man har så mycket att förlora.
Det här känns som någon slags mellanstadium, med ingen riktig lycka men ingen värre sorg heller. Ingenting är fullt ut. Men det känns lugnt att kunna vila lite. Innan jag tar nästa stora steg. Den här tiden behöver jag nog till att förbereda mig för nästa hopp. Som jag måste våga ta.
Även om det inte verkar så, är jag tacksam för allt och alla som jag fått uppleva. Det har betytt mycket. Mer än någon kan ana. Utan allt som hänt skulle jag inte vara som jag är nu. Jag tror att jag någon dag kan se tillbaka och minnas allt som var bra. Och jag vill kunna se tillbaka utan att det som varit jobbigt ska göra så himla ont. Utan att få tårar i ögonen.
Jag vet att det kommer gå. Såklart. Det tar bara tid.
Hur töntigt det än låter.
Seriöst, Sigur Rós hjälper verkligen när man ska skriva. Det är sjukt.
Inte visste jag att jag under mitt första år som gymnasieelev skulle få uppleva lycka som aldrig förr, men samtidigt gå igenom en av de djupaste down-perioder av mitt liv. Än så länge.
Tiden innan gymnasiet känns nu som en förlägsen tid som jag nästan förträngt. Även om det inte ens har gått ett år från det än. Det känns även som om jag själv har förändrats, utvecklats och vuxit. Jag tror även att det är för det bästa, visst kan jag ibland minnas tillbaka till den tiden men jag skulle inte vilja ha det som förr.
Augusti-September var nog de stressigaste månaderna, allting var nytt, jag visste inte riktigt vad jag tyckte om skolan. Jag var nervös hela tiden, osäker på mig själv och bara helt lost.
Oktober-November var bättre. Jag gick på chokladfestivalen och The last shadow puppets. Då började jag hitta mig själv, mådde riktigt bra faktiskt. Allt nytt kändes som möjligheter till en annan värld, jag gjorde saker jag aldrig tidigare skulle ha vågat. Det var nog då jag vågade på riktigt hoppa, trots att jag fruktade. De var nog under de här två månaderna jag var som allra lyckligast. Jag blev kär och då kändes allt annat oviktigt. Under de här månaderna gav jag allt jag kunde för att förändra mitt liv. Jag lyckades.
December-Januari var... ja, vad var det egentligen? Jag tror att det började som de två senaste månaderna hade varit. Men sen började det nog falla lite. Jag vet inte om jag var glad eller ledsen egentligen. Kanske både och. Under julen var jag nog ledsnare än de andra jularna. Det var nog saknaden. Men ändå lycklig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, hur jag skulle känna mig. Jag tror att det var här jag egentligen föll hårt. Mer än jag från början hade tänkt. Jag var glad och ovetande när jag föll.
Att jag föll, insåg jag dock inte förräns senare.
Februari-Mars-April. Punkt, punkt, punkt. Bloc Party och Franz Ferdinand hände här. Det hände en hel del andra saker också. Jag fann nya intressen. Började uppskatta saker mer än tidigare. Det var ganska galet egentligen. I början var jag nog lycklig. För det mesta. Sen blev det som det blev. Jag tappade mig själv för en stund. Jag visste inte längre vad som var rätt och fel. Jag visste inte vad jag skulle känna, vad fan var det meningen att jag skulle göra. Ibland kändes det som om jag inte kunde andas, jag ville bara lägga mig i sängen och gråta. Allting kändes så förstört. Jag har nog aldrig gråtit lika mycket som under de här månaderna. Det var egentligen bara det som hjälpte. Jag har faktiskt lärt mig att uppskatta tårar. Det är en skön känsla att bara släppa ut det som man länge hållit inom sig. Och sedan somna.
Maj-Juni, I början var jag fortfarande ganska fucked up. Sen tog jag lite hårdare tag om mig själv, innan vi åkte till Brighton. Det var en räddning. Jag har lärt att låta mig själv ta den tid jag behöver. Jag har insett att vara ledsen är något som man kan leva med. Att det hela tiden bara kan bli bättre, man har ingenting att förlora. Det är det värsta med att vara lycklig, att man har så mycket att förlora.
Det här känns som någon slags mellanstadium, med ingen riktig lycka men ingen värre sorg heller. Ingenting är fullt ut. Men det känns lugnt att kunna vila lite. Innan jag tar nästa stora steg. Den här tiden behöver jag nog till att förbereda mig för nästa hopp. Som jag måste våga ta.
Även om det inte verkar så, är jag tacksam för allt och alla som jag fått uppleva. Det har betytt mycket. Mer än någon kan ana. Utan allt som hänt skulle jag inte vara som jag är nu. Jag tror att jag någon dag kan se tillbaka och minnas allt som var bra. Och jag vill kunna se tillbaka utan att det som varit jobbigt ska göra så himla ont. Utan att få tårar i ögonen.
Jag vet att det kommer gå. Såklart. Det tar bara tid.
Hur töntigt det än låter.
Seriöst, Sigur Rós hjälper verkligen när man ska skriva. Det är sjukt.
Kommentarer
Postat av: asta
älskar att läsa din blogg laura
Postat av: lauramon
tack :)
Trackback
