yeah.

Vi skyndade oss dit efter skolan, det var en riktig hassle men vi kom fram till slut. Johnossi började spela direkt när vi kom, läktaren var the place to be. El perro del mar fick oss att sitta på gräset, kolla på folk och tänka på mat.

Konstsimning, vad fan var fel på en av dem? Hon gorde typ inget.

Sen var vi hungriga och skulle bort från festivalområdet. För det första, maten var dyr och för det andra, Jenny Wilson hade vi fått nog av på WOW.
På väg ut såg jag någon och slank förbi utan att säga hej, det var skumt. Vi åkte till BK på medis, åt och skyndade oss sedan tillbaka för att se Deportees. Där fanns två härliga män som dansade galet brevid oss, en gravid kvinna joinade dem.
Lykke li var ingen besvikelse. Blev lite emo där ett tag men sedan försvann den känslan. Vi gav oss av till läktaren igen för att vänta på sista konserten. Det hade blivit mörkt och ljusen var vackra. Steve Aoki var ganska yeah, även från läktaren. Nej, speciellt från läktaren.

Sedan var det dags för vad vi alla hade väntat på, MGMT. Vi hamnade, som alltid, brevid de fullaste, våldsammaste och mest högljudda männen i hela publiken. En kille med näsring slog sin näsa i mig, hoppandes, och började gråta. Han var typ vuxen. Synd för honom, men det var hans fel.
Själva konserten då. Åzum helt enkelt. Time to pretend-Electric feel-Kids-YEAH. Alla var glada och allting var ett enda stort party. När det regnade var det fint, folk tog bilder med blixt och man såg regndropparna. Jag kände mig lycklig. Bara log och skrattade hela tiden.
Efteråt var vi alla genomblöta men ingen brydde sig. Alla var glada ändå. Vi gick för att hämta Sussus paraply men någon hade pissat på den, så det fick vara.

Trots alla poppare, folk som röker, weird emo-moments och äckliga toaletter, så hade dagen ändå varit en av de bästa.