yeah.

Jag vill inte åka till Finland. Det känns inte som att jag åker till något, utan att jag åker ifrån något. Det hjälper inte att alla mina vänner är för fattiga för att åka dit och hälsa på mig. Vi kan garanterat räkna sådär tre veckor minst, så länge kommer mina föräldrar vilja stanna där. Det är en tredjedel av sommarlovet för fan. Jag vill inte. Jag kommer säkert gråta igen, som varje år innan vi åker. Egentligen är det ganska komiskt. Fast i år får jag iaf spendera min födelsedag här, inte på båten som förra året. Woho antar jag. Jag skulle göra vad som helst för att byta plats med er som får stanna här.

Jag tänker inte ens ursäkta mig själv för att jag gillar låten.

You've got blood on your hands
and I know it's mine
I just need more time
so get off your low let's dance like we used to

Tyvärr har jag nu virus på min dator, kan inte vara på msn heller för då riskerar jag att skicka vidare det till andra. Livet suger när man har virus. Man kan inte rita gubbar på msn. Det jag KAN göra är kolla klipp/lyssna på musik @ youtube. Lyssna på gamla The Smiths favoriter. Leka på piknic.com. Skriva onödiga inlägg. Gå inomhus med mina nya skor. Vara allmänt töntiga Laura.

Hittade pingvin number one och vi hade ett kärt återförenande.

Igår såg jag Coraline på bio, jag blev kär i filmen och dess musik.

 

 Idag + stan + Suza + 200 grader celsius = awesome. Jag köpte klänning, Suza köpte glass, jag köpte naan-bröd och Suza köpte saft och sen köpte jag saft av henne. Vi promenerade genom Gamla stan och skrattade och promenerade till Slussen.
För min del är den årliga finlandsresan bokad. Kanske även till Riga på tisdag.

Finland: 09.07.04 - ??.??.?? Frågetecken oroar mig.

Jag är så uttråkad. Ingenting har hänt idag, ingen vill göra nåt. Alla är trötta förutom jag. Jag har försökt att lyssna på musik men blir bara mer deprimerad. Boken jag läser är seg just nu, jag har fastnat. Spelade lite ps2 men vi har inga roliga spel. Jag försökte äta, för det är ju kul ibland. Idag var det inte kul. Jag är inte ens hungrig. Min tankesgång har stannat och jag kommer inte på något roligt att göra. Snart går jag ut och joggar. Eller städar mitt rum. Så desperat är jag.

Igår när jag var på bio för att se Drag me to hell, såg jag trailern till Broder Daniel Forever och den har biopremiär på min födelsedag! Ingen film har någonsin premiär på min födelsedag. Om du inte vet när jag fyller år, well too bad för dig.

Har inget annat att skriva om. Tomt. Måste kämpa för varje ord här. Ganska bra att jag kommit ända hit. Lite till kanske. Så där. Ja, nu får det räcka tycker jag.

Älska domo-kun. "Mahmamaa!"

En regnig dag tog jag och två kompisar tunnelbanan till skogskyrkogården.

Ja, nu är det sommarlov. Äntligen. Efter två långa terminer av upp- och nedgångar. Jag kommer aldrig glömma hur nervös jag var inför gymnasiet: tänk om jag inte får några vänner? tänk om jag failar skolan? tänk om ingenting händer? Jag hade fullt upp med de där tankarna.
Inte visste jag att jag under mitt första år som gymnasieelev skulle få uppleva lycka som aldrig förr, men samtidigt gå igenom en av de djupaste down-perioder av mitt liv. Än så länge.
Tiden innan gymnasiet känns nu som en förlägsen tid som jag nästan förträngt. Även om det inte ens har gått ett år från det än. Det känns även som om jag själv har förändrats, utvecklats och vuxit. Jag tror även att det är för det bästa, visst kan jag ibland minnas tillbaka till den tiden men jag skulle inte vilja ha det som förr.

Augusti-September var nog de stressigaste månaderna, allting var nytt, jag visste inte riktigt vad jag tyckte om skolan. Jag var nervös hela tiden, osäker på mig själv och bara helt lost.

Oktober-November var bättre. Jag gick på chokladfestivalen och The last shadow puppets. Då började jag hitta mig själv, mådde riktigt bra faktiskt. Allt nytt kändes som möjligheter till en annan värld, jag gjorde saker jag aldrig tidigare skulle ha vågat. Det var nog då jag vågade på riktigt hoppa, trots att jag fruktade. De var nog under de här två månaderna jag var som allra lyckligast. Jag blev kär och då kändes allt annat oviktigt. Under de här månaderna gav jag allt jag kunde för att förändra mitt liv. Jag lyckades.

December-Januari var... ja, vad var det egentligen? Jag tror att det började som de två senaste månaderna hade varit. Men sen började det nog falla lite. Jag vet inte om jag var glad eller ledsen egentligen. Kanske både och. Under julen var jag nog ledsnare än de andra jularna. Det var nog saknaden. Men ändå lycklig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, hur jag skulle känna mig. Jag tror att det var här jag egentligen föll hårt. Mer än jag från början hade tänkt. Jag var glad och ovetande när jag föll.
Att jag föll, insåg jag dock inte förräns senare.

Februari-Mars-April. Punkt, punkt, punkt. Bloc Party och Franz Ferdinand hände här. Det hände en hel del andra saker också. Jag fann nya intressen. Började uppskatta saker mer än tidigare. Det var ganska galet egentligen. I början var jag nog lycklig. För det mesta. Sen blev det som det blev. Jag tappade mig själv för en stund. Jag visste inte längre vad som var rätt och fel. Jag visste inte vad jag skulle känna, vad fan var det meningen att jag skulle göra. Ibland kändes det som om jag inte kunde andas, jag ville bara lägga mig i sängen och gråta. Allting kändes så förstört. Jag har nog aldrig gråtit lika mycket som under de här månaderna. Det var egentligen bara det som hjälpte. Jag har faktiskt lärt mig att uppskatta tårar. Det är en skön känsla att bara släppa ut det som man länge hållit inom sig. Och sedan somna.

Maj-Juni, I början var jag fortfarande ganska fucked up. Sen tog jag lite hårdare tag om mig själv, innan vi åkte till Brighton. Det var en räddning. Jag har lärt att låta mig själv ta den tid jag behöver. Jag har insett att vara ledsen är något som man kan leva med. Att det hela tiden bara kan bli bättre, man har ingenting att förlora. Det är det värsta med att vara lycklig, att man har så mycket att förlora.
Det här känns som någon slags mellanstadium, med ingen riktig lycka men ingen värre sorg heller. Ingenting är fullt ut. Men det känns lugnt att kunna vila lite. Innan jag tar nästa stora steg. Den här tiden behöver jag nog till att förbereda mig för nästa hopp. Som jag måste våga ta.

Även om det inte verkar så, är jag tacksam för allt och alla som jag fått uppleva. Det har betytt mycket. Mer än någon kan ana. Utan allt som hänt skulle jag inte vara som jag är nu. Jag tror att jag någon dag kan se tillbaka och minnas allt som var bra. Och jag vill kunna se tillbaka utan att det som varit jobbigt ska göra så himla ont. Utan att få tårar i ögonen.
Jag vet att det kommer gå. Såklart. Det tar bara tid.
Hur töntigt det än låter.

Seriöst, Sigur Rós hjälper verkligen när man ska skriva. Det är sjukt.

Igår började mitt sommarlov och jag måste bara säga att min skolas avslutning ägde. De spelade Pontiak och vi sjöng allsång till 'Jazon Mraz - I'm Yours' (vilket btw var fint och låten är catchy. Jag hoppas ni inte blir allt för besvikna på mig nu även om jag erkänner det. Obs ironi). Elevrådet hade gjort en ägig låt till lärarna med bongo-trummor och något skummt blåsinstrument som låter som en sådan där födelsedags/nyårsfest-vissel-party-grejsemojs. Och sedan sa de något roligt om varje lärare, förutom om min spanskalärare. Bäst var ändå "Tobias - check schoolsoft". Vi fick jordgubbar och saft.

Efter det åt vi på kungshallen och knallade hem till Sanna efteråt. Där såg vi på Hot Chick, Mamma mia och The Grudge. Vi åt glass med jordgubbar. Jag åt mycket den dagen.

Inatt sov jag sådär 13 - 14 timmar.

Hittade en gammal ritning från mitt skåp. Haha.

Det här är jag på bilden.
I HOHO-landet, där föddes jag. Där brukade vi dansa. Där var himlen röd. Där åt vi bara sushi. Då var jag ännu blekare och rundare. Det var länge sen. Nu är HOHO-landet försvunnet men jag är kvar.

Fortfarande tre dagar to go. Varför i helvete ska min skola vara så jävla indie och sluta på fredag istället för idag eller uhm förra veckan?
Idag skulle vi iaf lämna tilbaka mini-datorerna, var tvungen att radera allt från den. Alltså bilder, uppsatser, mottagna filer.. gone. Som tur är, så finns allt viktigt på den här stationära.
Från början var det meningen att jag skulle spara allt på ett usb-minne, men sen kom jag på det först i morse och försökte i sista sekund överföra dem till alla sorters möjliga alternativ av vilka inget var just ett usb-minne. Jag provade med en mp3 från 1900-talet och en flyttbar hårddisk, som vägrade samarbeta med min dator, det kan också ha varit sladdens fel. Hur som helst, inget av dem fungerade.
Sen höll jag på att missa min buss, så det fick bli delete-knappen istället för den flyttbara mappen.

Gå vidare kan jag, men inte komma över. Nej, jag kommer aldrig komma riktigt över någon. För ingen eller ingenting kan ersätta en person. Alla är individer och har sina lilla egenskaper som är speciella för just den personen. Egenskaper som ingen annan på hela planeten har. Det finns saker som man kommer att sakna, saker som man inte kommer att sakna och saker som inte går att glömma. Man kommer aldrig att träffa någon som är till exakt lik den andra, så det är något som går förlorat i all evighet.

Musik säger så mycket mer än mina tomma ord ändå, här har ni lite handsome furs.

Den här BLÅ iPod nano ska jag så fixa till mig. Fattar inte varför det på beskrivningen står att den är LILA när den helt obviously är BLÅ. Färgblindhet är helt enkelt vanligare än jag trodde.

Yes. Nu har jag en Muse-biljett även om det var dyrt men liksom. Helloo. Det är Muse för fan. Ovärderligt.

Den här veckan har jag gjort köp som jag aldrig i mina vildaste fantasier trodde att jag skulle.
1. Twilight-dvd.
2. The Sims 3.

(wtf)

Se klippet nedan, det är det roligaste jag sett den här veckan, och jag har bra humor.

http://www.newgrounds.com/portal/view/487878

You had a temper, like my jealousy. Too hot, too greedy.

Ska det här vara lättare? Är det här för det bästa? Kanske är det det. Varför känns det inte så? Om man ska kunna släppa taget, ska man släppa helt? Eller är det möjligt att bara släppa lite? Spelar det någon roll? Jo, allt.

Skulle egentligen till skolan nu efter lunch. Men jag tror jag bara stannar hemma. Det är så skönt att bara ligga i sängen. Full tystnad, förutom ljudet av regndropparna mot mina fönster. Katten är också tyst, eller bara gömmer sig någonstans. Det luktar gott för jag hittade min Ralph Lauren parfym igår, jag påminns om julen när jag känner doften. Nu får det bli en sommardoft i stället. Jag har det överraskande behagligt just nu; temperaturen är alldeles perfekt, ljuset är lagom och tystnaden, så lugnande. Jag har fortfarande lite ont i magen men det gör ingenting. Därför stannar jag hemma, helt spontant. Det skulle bara ha varit en lektion kvar ändå.

Jag trodde aldrig jag skulle klara det på riktigt. Men sehär, nu är jag färdig. Klockan är 04.00, det är ljust ute, fåglarna sjunger och satans-helvetes-läsloggarna är inskickade. Det hela kostade: En vidrigt smakande burk med TEHO, en halv påse med pistagenötter, två bad, tre minuter av stress-tårar och ett pepp-telefon-samtal med Sanna.